Månadens profil
December 2020 – Marie Dasler

Hej,

Så har då turen kommit till mej att fatta stafettpinnen….

Marie Dasler heter jag, född 1968 i Sollentuna – där jag också växte upp.  Som barn & tonåring var det främst simning som gällde, senare provade jag även på fotboll, fäktning, modern femkamp, innebandy, klippklättring och fallskärmshoppning. Jag flyttade till Örebro 2001 för att börja jobba i Garphyttan, där jag fortfarande är kvar, om än inte på samma tjänst. Eftersom jag inte kände någon alls i stan när jag flyttade hit så blev det naturligt att leta efter likasinnade att umgås med. Det blev IF Start och jag har varit medlem sedan 2002.

Hur länge har du tränat i löpning och hur kom det sig att du började?
Löpning har väl alltid funnits med i mitt liv, om än som som sidoträning. Från början tyckte jag inte alls om att springa – jag var liten, knubbig och mest i vägen för bollen när vi spelade fotboll så jag blev målvakt. Men sen började jag simma och plötsligt var det inte alls jobbigt att springa & det var ju riktigt kul att springa ifrån klasskamraterna i skolan. Jag tävlade även en del under skoltiden & det blev en del medaljer i Skol DM – en skön revansch för ”knubbisen”. Så slutade skolan och det kom annat emellan. Min första ”riktiga” löpartävlingen i vuxen ålder var faktiskt Tjejmilen 1998 när jag blev övertalad av jobbarkompisarna att vi skulle springa den ihop. Jag var väldigt tveksam då en mil var ju bara precis hur långt som helst! Av lite olika skäl hade jag inte möjlighet att vara med när jobbarkompisarna körde sina gemensamma träningar, så jag sprang lite på egenhand. De andra pratade på om all träning de gjort, om att det skulle nog kunna gå på en timme eller så etc. Jag var väldigt tveksam och undrade vad sjutton jag givit mej in på. När så dagen kom och vi stod där i startfållan så var jag så nervös att jag hade kunnat hoppa ut kläderna - fy var jag mådde illa! Men iväg kom vi och även om det var trångt så flöt det på. Jag tappade bort de andra och övertygad om att jag låg efter sprang jag på för att hinna ikapp. Tyckte det flöt på helt OK, det var ju inte så farligt med en mil iallafall…  kom imål på runt 56min och hade kunnat springa vidare. Till min stora förvåning var jag först av jobbarkompisarna, så nu var det bara att hänga på till nästa tävling. Många äventyr har det blivit sedan dess.

Vilket är ditt bästa löparminne?

Klart äventyrligast var Ötillö World Championships 2017 – den med hala klippor, stormvindar och meterhöga vågor. Men- runt skulle vi & runt kom vi och slutade på en 8:e plats.  Här har minnet raderat alla otrevligheter och det är mer ett äventyr – även om minnen som att det som kändes som grus i skorna var mina iskalla tår, svårigheter att tugga vid kontrollen – för tänderna skakar så, hur allt smakar grus etc finns kvar – men också känslan av att ”vi klarade det trots allt – det gick!!!! 

Annat minnesvärt är alla de äventyr jag fått uppleva iom löpningen – som ex Terräng VSM i Umeå i fjol – där vi var flera stycken från IF Start som sprang & vi fick ett lagsilver – ja - överlag alla VSM-tävlingar vi varit iväg på har varit roliga äventyr – det har hunnit bli några stycken och även ett antal medaljer.

Jag har även sprungit alla maratonloppen som ingår i Abbot Marathon Majors (Berlin, London, New York, Boston, Chicago och Tokyo). Därmed blev jag den först av damerna i Sverige att erövra den smått vulgärt stora medaljen.  Totalt har jag hunnit med 25st maratonlopp, på lite olika ställen i världen och planen är att de ska bli fler.

 Ett roligt löparminne, på flera plan mer i närtid, är helt klart världsrekordförsöken på 4x400m i K50 i mars iår. Jag kommer hem efter kvällsrundan och ser ett meddelande från Mattias Sunneborn på min telefon – ”vill du var med och spring K50 4x400m i Stockholm på lördag kl 15?” Min spontana reaktion var ”Fredrik – har du busat med min telefon?” Men sambon såg lika förvånad & oskyldig ut som han faktiskt var…Många tankar och funderingar snurrade genom huvudet – ”inte ska väl jag?? Inte kan väl jag?? Jag är ju inte snabb!” Men – gick ju inte att tacka nej till!  Det blev en spännande och rolig lördag i Sätrahallen i Stockholm och även om det inte blev något världsrekord för oss i K50 var det väldigt kul att springa & imponerande att se de andra flyga fram över banorna.

 

Vilket är ditt sämsta löparminne?
Mitt värsta löparminne är helt klart den blöta, iskalla Stockholm Marathon 2012… BRRRRR!!! Men nu vet jag att det är fullt möjligt att springa och ändå frysa så man skakar :-) Mitt andra otrevliga minne, iofs SwimRun – är  Ötillö Isles of Scilly – när jag blir så nedkyld på andra simsträckan att jag inte kan resa mej upp & ta mej ur vattnet. Min lagkompis Malin & en funktionär får bokstavligen släpa mej ur vattnet. Trots att jag hör och förstår allt – har jag inte förmågan att kommunicera med omgivningen – det var hemskt att vara fångad i sig själv. Det blir en DNF på den tävlingen och en bitter påminnelse om att inte underskatta utmaningen och göra ordentliga förberedelserna.

 

Vad är det som får dig att fortsätta med löpningen?

Varför springa? Tja, förutom att jag tycker att det är väldigt roligt att springa och att jag mår bra av det så gillar jag att testa mina gränser - ännu så länge är det att se hur fort jag kan springa men det kan nog även bli att se hur långt/länge jag kan hålla på också framöver

 

Hur lägger du upp din träning?

Efter ett mindre lyckat Marathon i Paris för några år sedan, när jag inte alls tyckte att jag fick det resultat jag gjort mej förtjänt av blev jag något provocerad över BG Nilesjö och hans ”man får de resultat man förtjänar” och tog kontakt.  Det blev en diskussion som slutade med att han numer är min coach och skiver mina träningspass. Det allra första han gjorde var att ”dra isär” min träning – det lugna skulle gå betydligt lugnare än jag gjorde och det snabba betydligt fortare!  Hoppsan, här blev det annorlunda!  var min första reaktion. Jag får träningspassen veckovis av BG och strukturen är väldigt mycket samma – men ändå med stor variation. Det är ett-två distanspass, ett-tre fart/tröskelpass och ett antal lugna ”jogg”pass samt några alternativa pass som simning, styrka och MTB. Det beror lite på säsongen och vad målet är satt till som ger variationen och intensiteten på passen. Mina favoritpass är helt klart långa distanspass - snackisrundor -och gärna i fin miljö. Min akilleshäl är just att få till fartpassen, i synnerhet de långa trösklarna – huua!  Men träningen har haft önskad effekt och det har varit en helt otroligt rolig och intressant resa, med många PB’n - och som resulterat i både Distriktsrekort i K50, Svenska Rekord i K50, seger i inneserien på högsta totalpoäng hittills samt ett antal VSM medaljer av alla valörer, men framförallt en väldigt kul och minnesvärd resa som jag lärt mej otroligt mycket under. Från början var det framförallt Marathon jag var mest intresserad av att bli bättre på, just för att det är utmanande och för att det går att kombinera med resor & sightseeing, men på senare år har jag börjat uppskatta det korta, snabba mycket mer. Extra kul att då få frågan om stafett 4x400m.

 

Vad har du för mål den närmaste tiden?

Däremot så har ju målen för närmaste tiden ändrats så många gånger under det här året att jag snart inte vet vilket ben jag ska stå på. Min förhoppning är att vi ska får en inomhussäsong och att det blir en inneserie och ett inomhus VSM i Västerås – men det känns samtidigt som att det nog inte blir av utan det blir att hitta nya mål för sommaren/hösten 2021 istället. Annars så kvarstår det som egentligen var 2020’s stora mål – Abbot Wada Age Group World Championships - som går i samband med London Maraton – nu framflyttat till 3 oktober 2021. Jag kvalade in via Milano och Moskva maraton som 4: a i min åldersgrupp W50. Förhoppningen är ju att kunna förbättra den placeringen men målet är att göra ett så bra lopp det bara går eftersom jag kan ju bara påverka min egen insats, inte vad någon annan gör, samt HA KUL under tiden.

 

Vem i klubben skulle du vilja veta mer om?

Mikael Hansson