Månadens profil

Februari 2021 – Helene Nilsson

Hur länge har du tränat löpning och hur kom det sig att du började?

Det börjar bli några år nu, gick med i IF Start 1978. Då hade jag och tvillingsyrran Charlotte tränat några år själva. Variationen var lika med noll, vi sprang alltid ouppvärmda 2.3 km spåret vid Solfjädern i maxfart. När vi gick med i IF Start blev det direkt helt annat upplägg. Vi hade tur och fick Sven Malmberg som tränare (han hade själv varit riktigt duktig, SM mästare på 800m bla). Han var otroligt bra och en människa man hade väldig respekt för. Han såg nog ganska snart att vi hade talang för löpning och la upp enskilt schema för oss. På den tiden fanns inga inomhushallar men första året vi tränade fanns en ”ballonghall” i Örnsro. Där inne var det en grusplan och man kunde springa på en rundbana. Sven lät oss prova på olika grenar, tex diskus, det var kul men inget som vi sedan fortsatte att träna.

Att det just blev IF Start berodde på vår gymnastiklärare Anders Borgström (han hade varit förbundskapten för friidrottslandslaget). Han såg att Charlotte och jag gillade att springa, så hans motiverade oss att söka oss till IF Start som hade träning i vår skolas gymnastiksal. Utan honom vet jag inte om det har blivit någon löparkarriär……….

Vilket är ditt bästa löparminne?

Startmilen 1997. Jag hade under några år satsat på att komma under 40 min på milen men inte lyckats. Den vintern hade jag fått träna på utan några avbrott så jag hoppades klara ”drömgränsen” på vårt eget lopp. Det var en fin känsla under loppet och när jag varvade vid 5 km på ca 18.20 kände jag att jag nog kunde klara drömgränsen 40 min……..huvudräkning fungerar ju inte alltid så bra under lopp……..jag blev mäkta förvånad när klockan visade 37.55 när jag korsade mållinjen!

Vilket är ditt sämsta löparminne?

Det är alla eländiga skador som jag fått av min löpning. Jag hoppas att jag har lärt mig något av dem, men jag är rädd för att om jag skulle få leva om mitt liv skulle jag driva mig lika hårt på träningar som jag gjort och det är det som har gjort att jag blivit skadad så mycket. Jag har alltid gillat att träna med kvalité och älskar intervaller.

Vilken av dina löparinsatser är du mest stolt över?

Jag är stolt över att ha haft en så lång löparkarriär, att jag aldrig har givit upp även fast jag har varit helt borta från tävlingar flera år i sträck. Medlemmar som inte känner mig så väl har nog trott att jag har slutat att tävla eller till och med slutat att springa men så har aldrig varit fallet. Jag har alltid haft en strävan att ta mig tillbaka. Jag skulle vilja stryka 10-15 år av min ålder, för motivationen och geisten är lika stor som förr, kroppen klarar dock inte lika mycket hård löpning längre och det är enormt svårt att acceptera att trots att jag fortfarande tränar en hel del så kan jag inte prestera tider som jag vill.

Vad är det som får dig att fortsätta med löpningen?

Det finns inget annat som jag mår så bra av att göra helt enkelt. En fin vårdag där det torkat upp utomhus är det härligt att ge sig ut. Det tänker jag på nu när det är kallt, halt och hårt ute.

Hur lägger du upp din träning?

Jag har som sagt fått anpassa träningen enormt mycket de senaste åren för att överhuvudtaget kunna springa. Det är bara 4 år sedan som jag under många månader inte kunde ta ett enda löpsteg. Det var en menisk i ena knät som trilskades. Det var helt enkelt en skada jag fått för att jag blivit äldre och belastat kroppen för mycket samt varit med på ett pass där Anna Sunneborn på en träningshelg coachat oss i en övning då vi skulle göra en massa snabba vändningar. Då small det till i menisken. Innan jag visste vad det var så kunde jag som så många gånger tidigare inte vila tillräckligt länge utan började springa för tidigt (jag skulle den sommaren debutera i mitt första marathonlopp så det fanns inte tid för vila….). I januari 2017 fick jag börja springa igen efter ett långt uppehåll, till en början bara några hundra meter i uppförsbacke för att långsamt vänja knäna att klara belastning igen. Nu när jag tittar i mina träningsdagböcker ser jag att det tog mig 3 månader att kunna springa 1 km utan smärta i knäna från det att jag fick börja jogga igen och efter ytterligare 2 månader klarade knäna en belastning på 5 km lugn löpning. När jag tänker tillbaka på detta är jag så enormt tacksam över vad jag idag kan göra inom löpningen. Många bakslag har det blivit men för varje gång lär jag mig något nytt. Under hösten har jag kunnat ta en steg till i min löpning så att jag får till tre bra löppass per vecka, vissa veckor kan jag även lägga in ett lugnt kortare trailpass eller orientering. Jag tränar 6 dagar i veckan, så sedan fyller jag på med 2-3 alternativa pass, spinning (har egen cykel hemma) eller wet vest löpning i Gustavsvik samt 2 styrkepass hemmavid. De tre löppassen består av ett långpass (har lovat min personlige fysioterapeut att inte komma över 15 km – så i söndags sprang jag 17 km…..), ett tröskelpass där jag ligger i tempo på mitt miltempo oftast eller ett backpass (knäna tål inte att jag driver på med intensivare fart därför är backpassen enormt bra för jag kommer inte upp i så högt tempo men blir lika trött som vid kortare intervaller) samt ett distanspass där jag ligger i tempo av ”norsk tröskel”.

Vilket är det roligaste/tråkigaste löppasset?

Finns inga tråkiga pass, sådana kör jag inte. Jag gillar tröskelpassen där jag hittar ett flow och avslappning i löpsteget även fast jag driver på. Kontakten med löpteknikgurun Fredrik Zillén förra vintern gav mig väldigt mycket och jag har verkligen tränat in det jag lärde mig då. Jag känner att det har hjälpt mig att komma tillbaka i löpningen och jag har fått tillbaka den fina känslan då jag springer igen.

Vad har du för mål den närmaste tiden?

Jag gillar verkligen stafetter och hoppas att någon av stafetterna som finns i Närke kommer att bli av i år. Sedan vill jag springa Lidingöloppets 15 km. Jag har en dröm om att springa 3 milen på Vasaloppet i samband med Ultravasan på sommaren – vet bara inte hur jag ska komma över gränsen om att bara få springa 15 km……

Har du några andra fritidsintressen utöver löpningen?

Absolut! Hela min familj gillar att orientera – det är en enorm avkoppling för mig att leta kontroller i skogen. Är inte alls bra men det är kul!!! I våras/somras tror jag att det var orienteringen som var min räddning för att jag skulle orka med läget på jobbet. Min familj åkte ut varje helg och orienterade i skogen tillsammans och jag fick tid till återhämtning.

Jag har även återupptagit att handarbeta, gjorde det väldigt mycket i tonåren. Just nu virkar jag.

Vem i klubben skulle du vilja veta mer om?

Jag vill att Gabriella Eliason blir nästa månads profil. Jag känner henne ganska väl men hon har en spännande historia och har gjort något väldigt imponerande de senaste åren som kanske kan inspirera andra. Jag längtar till då pandemin är över för då ska hon och jag återuppta vår gemensamma träning i Gustavsvik tidigt på mornarna innan vi åker till jobbet. Det har jag saknat!