Månadens profil

Mars 2021 – Gabriella Eliason

Hur länge har du tränat löpning och hur kom det sig att du började?

Jag har egentligen sprungit till och från ända sedan jag var runt 6år. Min pappa var flitig ”joggar” på 80-talet och ganska ofta hängde jag med honom till Björnön hemma i Västerås. Under tonåren var det mer av och till med löpningen. När jag sedan flyttade till Örebro 1994 för att plugga på GIH så kom jag igång mer igen och sedan dess har jag sprungit regelbundet. Jag har varit med i IF Start sedan 1998. Att jag gick med kom sig av att jag och Lotta Lennartsson sprang en halvmara i Motala. Eftersom vi inte tillhörde någon klubb så fick vi inte anmäla oss i tävlingsklassen utan då var det motionsklass som gällde. Lotta kom i mål som tvåa bland damerna och jag som trea, trots det fick vi inte kliva upp på prispallen eftersom priserna var till ”tävlingslöparna”. Efter det tog vi kontakt med IF Start där vi blev varmt välkomnade av Helene och Charlotte Nilsson. Och på den vägen är det.

Vilket är ditt bästa löparminne?

Jag har svårt att välja ett specifikt tillfälle. Känslan när man är i form och löpningen bara flyter på utan att man känner sig ansträngd, det är en oslagbar känsla. Jag har upplevt den vid några få tillfällen på tävling. Senast var Lidingöloppet 2015 då jag kunde öka farten för varje mil och det kändes som jag skulle kunna springa en mil till när jag nådde mållinjen efter 30km.

Vilket är ditt sämsta löparminne?

Jag får tyvärr säga samma sak som förra månads profil Helene, det är skadorna. Tyvärr så har mina hälar/fötter krånglat en del och inte tolererat den belastning som löpning innebär. Jag opererade höger fot 2004. Rehab efter den operationen jag ganska smärtfritt och jag var tillbaks på löparbanan efter mindre än 6 månader. 2017 opererade jag vänster fot. Tyvärr så blev inte resan tillbaks alls lika enkel som 2004. Antagligen för att jag var nästan 15 år äldre men också för att jag slitit ganska hårt på kroppen och vilat alldeles för lite i perioder. När foten väl läkt efter nära 9 månader så började ryggen att krångla, sannolikt pga all snedbelastning när jag haltat på min onda fot. Tyvärr så krånglar den fortfarande och jag kan inte springa i den utsträckning jag skulle vilja. Vissa dagar gör det mig ledsen men jag har också accepterat läget och är glad och tacksam för de pass jag kan genomföra.

Vilken av dina löparinsatser är du mest stolt över?

Det är svårt att säga. Jag skulle vilja säga säsongen 2014, då jag 39år gammal sprang milen under 40 minuter alla millopp jag ställde upp i (tror det var 10st).

Vad är det som får dig att fortsätta med löpningen?

Löpning är så enkelt, bara att knyta på sig skorna och sticka ut. Och känslan när man kommer hem, har duschat och landar i soffan är oslagbar. Sen är löpningen även ett sätt för mental återhämtning. Efter en stressig dag på jobbet finns det inget som rensar huvudet så bra som ett löppass.

Hur lägger du upp din träning?

Nu för tiden tränar jag ganska planlöst. Jag försöker få till fyra pass löpning i veckan men är lyhörd för vad kroppen vill. Säger den ifrån så byter jag ut ett (eller flera) pass mot alternativ träning. Nu i Coronatider blir det mest cykel nere i källaren och lite längdskidor när vädret tillåter. Jag försöker också få till två pass med fokus på styrka. Har kört en del av friskis och svettis online pass nu när man inte kan träna på gym eller i grupp. Jag saknar verkligen onsdagsträningen i Hallen!

Vilket är det roligaste/tråkigaste löppasset?

Roligast är intervaller. Jag gillar att ta ut mig max och bli så där toktrött som man blir av ett riktigt bra intervallpass. Nu förtiden försöker jag få till ett intervallpass i veckan, främst tröskelintervaller som tex 70-20, men om jag fick välja ett absolut favoritpass skulle det nog var nog variant på 200-ingar där man verkligen får ta i allt vad man har.  Tråkigaste pass vet jag inte, jag gillar alla löppass bara kroppen är med på noterna och inte säger ifrån för mycket.

Vad har du för mål den närmaste tiden?

Jag fick Covid i januari och efter det har det varit obeskrivligt segt att komma igång igen. Jag var aldrig allvarligt sjuk men har varit trött och hostig efteråt. Just nu försöker jag att långsamt trappa upp träningen igen. Mitt mål är att kunna bygga upp mig så mycket att både flås och rygg klarar distanpass på åtminstone 15km. Däremot så har jag inga ambitioner att springa snabbt igen. Ibland saknar jag tävlandet och att kunna springa riktigt fort, men jag vet också hur mycket träning som ligger bakom och vilket slit det är om man vill bli en riktigt snabb löpare. Den biten lämnar jag till alla andra duktiga löpare i klubben.

Har du några andra fritidsintressen utöver löpningen?

Just nu känns det inte som jag hinner så mycket mer än vardagssysslor och lite träning på fritiden. Det jag tror Helene syftade på i förra månadens intervju när hon nämde att jag gjort något ”annorlunda” är att jag för några år sedan bestämde mig för att ta tjänstledigt från mitt jobb på universitetet och börja plugga igen (40 år gammal). De senaste åren har mycket av tiden ägnats åt just plugg men i januari blev jag äntligen färdig läkare och första februari började jag jobba på hjärt-lungsektionen på USÖ. Jobbet tar just nu ganska mycket tid och kraft så därför blir det inte mycket tid över till annat. Om jag får lite ledigt så gillar jag att vara i fjällen och åka skidor (både på längden och utför) på vintern och vandra på sommaren. Sen gillar jag förstås att vara med familjen och hitta på roliga saker och även att resa. Tyvärr så har ju pandemin satt stopp för mycket när det gäller resor. Jag hoppas verkligen på lättnader så att man kan röra sig mer fritt i samhället och kunna resa mer igen.

Vem i klubben skulle du vilja veta mer om?

Helene Titus som leder ungdomsgruppen kanske?